HYLLNINGSTAL

Kära vänner, mina damer och herrar,

Mitt namn är Fredrik, och jag är son till Susanne.

På min familjs vägnar vill jag tacka er alla för att ni finns här idag och stöttar oss i vår sorg.

Idag säger vi adjö till min mamma. Men vi samlas också för att hylla hennes liv.

Dom flesta av er kände henne som en vän. Men vi som stod henne allra närmast, älskade henne som en mamma, och som en maka, och som en dotter, och som en syster.

Under sin livstid här på jorden, gav hon oss hela sitt hjärta och hon älskade oss gränslöst. Hon berikade våra liv med sin existens. Vi har ALLA blivit bättre människor tack vare henne.

—

”Den finaste gåvan du kan ge till någon, är din tid. Därför att när du ger någon din tid ger du bort en del av ditt liv som du aldrig kan få tillbaka”.

—

Mamma var närvaron personifierad – och uttrycket ”stäng av tv:n så pratar vi istället” – blev hennes standardfras när man kom på långväga besök. Hon lyssnade gladeligen till våra berättelser om saker som hänt och höll sig ständigt uppdaterad, även på distans. Hon såg människor och strävade alltid efter att mötas ömsesidigt i en diskussion på ett sätt som fick dig att tala från själen utan filter.

Hon hade ett stort hjärta och välsignades med ett öppet sinne som gjorde henne mottaglig för det mesta. Hon sa alltid sitt hjärtas mening.

Mamma var klistret som höll ihop familjen. Den som rörde om i grytan och fick saker att hända – hon satte allting i rörelse. Hon var i allra högsta grad levande och såg alltid till att fånga dagen i bästa möjliga mån.

Hon var nyfiken och intresserad av hur saker och ting hängde ihop. Hon kunde dissekera enskilda ord och uttryck för att förstå dess djupare innebörd och det var inte sällsynt att man själv fick frågor som utmanade ens egna allmänbildning.

Hon lärde oss vad det betyder att vara en varm och empatisk människa. Att familjen alltid kommer först och att vi ska vara tydliga med vad vi tycker och känner. Hon uppmuntrade och tröstade oss i goda och dåliga tider. Och oavsett vad vi hittade på så svarade hon alltid med den stora gåvan av villkorslös kärlek.

Mamma kunde vara envis som en åsna och fullt kapabel att vid behov plocka fram en urkraft utan dess like vid tillfällen då hon kände av orättvisa. Hon hade ett civilkurage som var beundransvärt och tillät inte att folk trampade på andra i hennes närhet eller för den delen henne själv. Hon såg alla som lika mycket värda och stred för dom som hade det sämre ställt, för hon ville alla väl. I hennes medmänsklighet så värnade hon om de gamla, de svaga och de sjuka.

Hon hade en färgstark humor och alltid nära till skratt, något som definitivt smittade av sig. Några av de absolut finaste stunderna uppstod vid helt vanliga vardagliga tillfällen – i köket, ute på altanen eller i tv-soffan, inte sällan vid tillfällen då hon hade besök av sin pappa Gunnar. Morfar kunde locka fram en av mammas absolut finaste sidor och det var ett privilegium att få se henne skratta tills hon vek sig dubbelt och grät av glädje. Det var alltid så genuint äkta och man blev lycklig av att se det.

Mamma var också lite av en kontrollmänniska. Kanske var det just det som gjorde att hon hade väldigt svårt för att slappna av ibland. Hon ville ha kontroll på det mesta i livet – inte minst maten som vi övriga i familjen fick i oss. Vi brukade skämta om att det enda vi gör när vi är på korta visiter eller åker på utflykt tillsammans, det är att fokusera på vad vi så småningom ska äta. Ibland gick det så långt att vi till och med pratade om nästa måltid under tiden som vi satt och åt. Det var mamma i ett nötskal. Men däri låg hennes kärlek och varma omtanke, för hon gjorde det för vår skull. Till och med när hon låg på sjukhus så kunde hon inte helt släppa kontrollen över vad vi fick i oss. Det visade tydligt hennes karaktär och att familjen betydde allt för henne. Man kan väl enkelt konstatera, och det utan överdrift – att det alltid fanns en överhängande risk för att man gick upp några kilo när man besökte Falköping.

—

I vår roll som närstående så var vi väldigt beskyddande av mamma. Det föll sig extra naturligt efter alla år kantade av sjukhusbesök. Och det underlättade då givetvis inte att hon var lite av en otursfågel och ibland klumpig i sitt manér. Så till dess vida grad att man till slut inte längre förvånades över vad hon stundtals lyckades åstadkomma. Låt mig ge er några exempel:

När allt stod på sin spets och det var dags att fira hennes 50-års dag, då bestämde mamma sig tydligen för att peta en sax i ögat. Det skapade naturligtvis en enorm kalabalik, rädsla och oro. Samtidigt som man ställde sig själv frågan, hur i hela friden lyckades hon med det konststycket?
En annan gång, när hon stod i sitt sovrum – så fick hon på fullaste allvar för sig att det var någon under sängen. Och med ett blixtsnabbt tigersprång – så slängde hon sig mot sängen, men missade, flög över sängkanten – slog i golvet med en duns och lyckades med nöd och näppe att undvika elementet på andra sidan.
Eller vad sägs om den gången hon stod i köket och fipplade med besticken i besticklådan. Helt plötsligt så smäller hon igen besticklådan i all hast, men glömmer samtidigt bort att den andra handen fortfarande var kvar i lådan.

Hon var också originell i sitt sätt att uttrycka sig; under en bussresa med familjen ut i Europa stövlade hon in på en bensinmack vid tullgränsen i Frankrike, och utan att tänka så avfyrade hon sin grövsta västgötska dialekt mot kassörskan när hon frågade – har i bubbelvatten? Hon var originell i sitt sätt att agera baksäteschaufför när min styvfar Peter körde bil och drog sig inte för att dirigera hejvilt vid tillfällen då det gick för fort eller när vi kom för nära kanten av ett stup – Peter du minns väl trollstigen i Norge?

Hon hade många sådana små egenheter för sig och även om det låter konstigt, så är det en del av det som man kommer att sakna – för det var det som gjorde att hon var hon. Många skulle kanske stämpla det som ofullkomligheter, men det stämmer inte – DET är guldkornen i en människas karaktär.

—

På senare år så började hon att utmana sina rädslor. Det var som om hon bestämt sig för att inte längre låta rädslan för det okända hålla henne tillbaka. Hon har exempelvis alltid varit väldigt höjdrädd och brukade bli knäsvag bara av att gå upp i Mössebergstornet i Falköping. Men det skulle inte stoppa henne från att resa till Norge för att besöka ett sedan länge eftertraktat resmål – preikestolen. Under vandringen så var hon påtagligt rädd men kontrollerade det väl vid de stunder då nerverna sattes på prov. Och med lite hjälp längs vägen så fick hon till slut känna den mäktiga känslan av att kliva ut på en platå 600 meter över havet. Hennes lycka var obeskrivlig. Efteråt, när hon gick de sista stapplande stegen mot bussen – var hon så matt och stel i kroppen att det såg ut som hon hade åldrats 20 år på bara några timmar. Den prestationen, sett utifrån hennes förutsättningar – visade tydligt den vilja och inre styrka som hon drevs av i livet.

Mamma älskade att promenera i skogen, längs med havet eller på klippor – ofta i sällskap med familj, vänner eller sina hundar. Västkusten fångade hennes hjärta tidigt i livet och gav henne lugn och ro och frid i själen. Favoriterna var tveklöst Falkenberg och Varberg. Där har vi spenderat otaliga husvagnssemestrar genom åren. För henne så var det frihet. Där fick hon möjligheten att insupa många av livets goda stunder, njuta av nuet och för ett ögonblick kunde hon andas ut och glömma bort alla små bekymmer.

Att se det fina i soluppgångar, solnedgångar, blommor som blommar, fåglar som kvittrar, regn som faller, vågor som svallar, snön som yr och gyllene löv som dansar – är inte alla givet i stressiga vardagar. Men mamma hade blick för det. Hon kunde stanna upp mitt i skogen och kommentera hur vackert allt är. Små, korta, flyktiga ögonblick som där och då kanske inte alltid hade någon större vikt för oss andra, men som nu – så här i efterhand betyder allt. Det är sådant du ser när du nu blundar och tänker på henne. Däri ligger en del av hennes odödlighet.

Hon älskade också att se på film, speciellt thrillers med en psykologisk tvist – men också komedier. Hennes favoritskådespelare var Jim Carrey, en man vars sjuka humor frammanat stor glädje och mycket skratt mellan väggarna på Örtagårdsgatan 9, genom åren.

Även om hon aldrig fick göra allt det som hon drömde om i form av resor och upplevelser – så fick hon sammantaget ändå uppleva mycket. Det till trots för alla utmaningar som kantade hennes livsväg. Hon gjorde alltid det bästa utifrån de förutsättningar hon hade. Hon levde ett rikt liv, för hon omfamnade allt det som kommer till oss gratis i livet – ”våra sinnen, våra själar, våra kroppar, våra förhoppningar, våra drömmar, vår intelligens, vår kärlek till familj och vänner och land. Alla dessa ovärderliga ägodelar är gratis”. Men jag vill här också rikta ett särskilt tack till dig Peter – för att du stöttat och tagit hand om min mamma under alla dessa år och lyft henne ur den ena krisen efter den andra.

—

”Döden, döden, döden” – så inledde Astrid Lindgren telefonsamtalen med sina systrar, för att ha ämnet avklarat. När mamma stundtals citerade Astrid, så var det med glimten i ögat – för hon var medveten om att samtalsämnena hemma vid köksbordet eller i tv-soffan, emellanåt spårade in på sjukdom och död. Det var ett alltför vanligt inslag i hennes liv.

När hälsan står på spel, då är vi alla små. Alla andra bekymmer blir högst obetydliga, och vi önskar inget hellre än att bli friska. När du är kroniskt sjuk, så får du lära dig att leva med det – även om den striden ibland känns övermäktig. En kronisk sjukdom konsumerar dig sakta, den tvingar dig till att anpassa livet, vare sig du vill eller inte. Mamma anpassade sitt liv, så att det aldrig skulle straffa oss. Hon gjorde sitt yttersta för att vi skulle få en så normal barndom som möjligt och det uppdraget lyckades hon med.

Sommaren 1994, var första gången som läget blev kritiskt på riktigt och omedelbara åtgärder var nödvändiga. Det var den sommaren som Sverige tog brons i Fotbolls-VM. Samma sommar transplanterades mamma för första gången. För hennes del blev det ett guld. Hon fick nytt liv och kunde andas ut igen. Därefter transplanterades hon två gånger till, andra gången 2002 och tredje gången 2016.

”Om det är en Goliat framför dig så betyder det att det finns en David inom dig”. Mammas Goliat var hennes grundsjukdom, och den kämpade hon mot mer än ett halvt liv. Hon hade en krigarsjäl av sällan skådat slag och har fått utkämpa många strider genom åren. Aldrig har jag tidigare mött någon på livets krokiga väg – som så otvivelaktigt gått hand i hand med smärta i sin allra renaste form. Som mamma mycket riktigt uttryckte det själv när hon sa; ”Döden har varit min ständige följeslagare”. Men jag tror att de oupphörliga närkamperna med döden fick henne att uppskatta livets gåva. Hon visste att vi inte finns här för alltid. Vi lever alla bara en kort tid på jorden, ett ögonblick i det stora hela. Därför försökte hon alltid leva i nuet, och den filosofin spred hon vidare till oss.

Döden är oss alla hack i häl – ingen av oss undkommer den. Förr eller senare går vi alla samma öde tillmötes. Men det är vad vi gör med tiden från födsel till död som är av betydelse. Den resan kan vi påverka, vi kan forma våra liv precis så som vi vill ha dom. Mamma drevs av den tanken, hon trodde på attraktionslagen och att allt man önskar kan man få om man bara önskar det tillräckligt mycket och jobbar hårt för att uppnå det.

Den andra stora striden som hon fick utkämpa på livets hårda slagfält, utöver sin grundsjukdom – var den om medberoende. Som mamma själv uttryckte det; ”det var min absolut största sorg i livet”. Det finns inget värre för en mor än att se sitt barn sakta tyna bort. Att se den man födde till denna värld, kasta bort sitt liv – som om det vore ett par trasiga skor. All den oron och det lidandet präglade henne, den satte sina spår, djupt. Det är fruktansvärt att som anhörig sitta på första parkett, med full överblick över allting och samtidigt känna sig fullständigt maktlös. Om jag kunde vrida tillbaka klockan, hade jag gjort allt i min makt för att bespara dig det extra lidandet. För du var värd så mycket mer. Den dyrbara tiden som försvann hade jag hellre sett att du investerat i dig själv.

På senare år så insåg mamma mer och mer att det inte går att förändra en människa, som inte själv vill förändras. Det hjälper inte att du är beredd att gå till världs ände och tillbaka igen. Vi är alla ytterst ansvariga för våra egna liv. Hon försökte så innerligt att leva efter orden i sinnesrobönen; ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Nu behöver du inte längre kämpa för förändring mamma – nu är det upp till var och en av oss själva att hitta den motivationen som krävs, så som det alltid varit.

—

Mamma, vi kommer att sakna dig, så otroligt mycket. Du togs ifrån oss alldeles för tidigt, i ett skede av livet då nya spännande och lyckliga kapitel skulle författas. Kapitel där du spelade en nyckelroll.

Idag säger vi inte bara adjö till dig som en mamma, en maka, en dotter, en syster och en vän utan också till den delen av oss själva som bara existerade inom dig. Den smärtan, tomheten, tystnaden och den bottenlösa sorgen som följer med din bortgång kommer så länge vi lever att göra sig påmind genom de djupa sår som nu finns i våra hjärtan. Sår som aldrig helt kommer att läka.

Mamma, tack för dom underbara åren som vi fick tillsammans. Tack för ditt enorma stöd i vått och torrt, den värme du spred dagligen och framförallt tack för din orubbliga kärlek. Tack för de många fina och intressanta samtal som vi har haft mellan himmel och jord, det är något jag kommer att sakna innerligt. Tack för att du fostrade mig till den jag är. Och för evigt tack för att just DU var min mamma. En bättre mor kunde inte en son haft.

Vi kommer att hedra dig och ditt minne genom att fortsätta leva våra liv till fullo. För det vet jag att du hade velat. Även om det kommer att bli mycket svårt så måste vi tillåta oss själva att fortsätta skratta, gråta, vara barnsliga, kramas, göra misstag, vara närvarande – och bedyra vår kärlek till varandra öppet.

Den kärlek DU gav, när du ännu var i livet – ska få fortsätta att blomma, och du kommer att leva vidare i våra hjärtan. Efter vår yttersta förmåga ska vi föra de traditioner du stod för vidare i din ära och bana väg för din odödlighet.

Jag älskar dig, ta hand om dig, tills vi ses igen!