URNSÄTTNING
18 juli 2023
SAKER SOM JAG ÄLSKADE MED MIN MAMMA
Jag skulle vilja nämna några saker som jag älskade med min mamma och som jag kommer att sakna innerligt, ända tills den dagen då jag själv tar mitt sista andetag på den här jorden.
Jag älskade hennes överbeskyddande sida, även om jag nu så här i efterhand bättre förstår en mammas ständiga oro för sina barn oavsett ålder. Från småsaker som att man alltid ska se sig för när man går över gatan (ja det kunde man få höra även om man var 30 år fyllda), till maten man åt, solkrämen man inte skulle glömma – till folk man skulle undvika och åkommor man skulle söka för. Hon visste själv att hon kunde bli tjatig – men hon ville bara väl, ALLTID, för hon älskade oss. Hon var rädd om det allra dyrbaraste hon hade och hon spred dagligen värme, kärlek, vänlighet och omtanke.
Jag älskade hennes orubbliga positivitet och stöttning oavsett vad man tog sig för – hon var min och min flickväns största fan, i vått och torrt och det glömmer jag aldrig. Hon fanns alltid där, även på distans och hon hade en närvaro och en nyfikenhet som ingen annan visade. Jag vet att du fortfarande hejar på oss mamma och jag hör din röst och dina upplyftande ord i mitt inre.
Jag älskade hennes humor. Som när den visade sig ALLTID smittade av sig på alla runt omkring. Hennes skratt var som bränsle till mitt och många andras egna skratt. Många gånger har vi skrattat så vi gråtit tillsammans och när jag blundar så ser jag och känner den glädjen igen.
Jag älskade hennes styrka och mod att fortsätta kämpa hur tufft motstånd hon än stötte på. Jag har genom alla år fram tills nu alltid tyckt att mina egna prestationer på bland annat fotbollsplanen varit stundtals beundransvärda, men när jag nu sammanfattar allt det min mamma åstadkommit i livet utifrån hennes förutsättningar så ser jag nu tydligare vilka mirakulösa prestationer hon skapat.
Jag älskade sättet hon pratade med djuren på. Om jag blundar så hör jag hur hon busar med och sjunger för våra hundar och katter. Det är nästan svårt att greppa hur mycket glädje som mamma kunde sprida till oss andra genom en sådan enkel handling som att prata med sina egna husdjur. Hennes lättsamma lynne var lika älskat av oss som av djuren själva och den glädjen och lekfullheten såg jag fram emot att se henne sprida vidare till våra barn. Nu är det upp till oss mamma att föra det vidare och det ska vi.
Jag älskade den livsnjutaren hon var. En Joie de Vivre av rang, med enkla medel. Hon hade en naturlig fallenhet för attså ofta som möjligt i vardagen söka de upplevelser och stunder som gav terapi åt hjärta och själ. Det kunde räcka med en promenad i skogen med hundarna, en glass i solen eller ett dopp i havet. För mamma behövde det aldrig kosta skjortan för att njuta av livet.
Jag älskade att filosofera med henne och spåna på allt mellan himmel och jord. Kanske för att vi var av samma skrot och korn, eller helt enkelt för att hon var en bra lyssnare. Hon tog alltid till sig det jag sa och lyssnade på mig när jag gav henne råd. Jag kommer att fortsätta prata med dig mamma och även om jag aldrig kan få direkta svar så vet jag vad du hade svarat, för jag vet vem du var och vad du stod för. Jag vet vad du hade sagt, för du har sagt det så många gånger förr. Du är fortfarande ytterst närvarande i livets små och stora stunder, som en ängel på min axel och jag hör din röst lika tydligt nu som då – om inte tydligare.
Det ska också tilläggas att utöver att mamma var en bra lyssnare så gillade hon såklart att prata, och för det mesta så genomsyrades hennes samtal av frågor som berörde hjärta och själ. Frågor som få människor vanligtvis ställer som exempelvis; hur mår du? Men vid de tillfällen då vi inte pratade utan bara fanns i varandras närhet utan att säga ett ord så kommunicerade vi ofta med en stilla nick – som sa allt och ingenting på en och samma gång. Ett slags bekräftande att allt är bra. Den nicken tar jag vidare och du lär se mig nicka mot himlen vid dagar som avslutas med vackra solnedgångar, dagar då jag påminns om din filosofi och hör dig tala till mig, vid speciella händelser i våra liv framöver, när jag står vid din tavla hemma och hämtar energi från den kraftkälla jag vill att du ska vara och dagar då jag saknar dig innerligt och bara vill ge dig en kram igen – så kommer jag att blicka inåt och känna ALLA de kramar och den kärlek som du gett mig genom livet.
TALA
Tala, du som ännu har läppar, tala!
tala med grannarna i farstun,
tala med folk på gatan och i tunnelbanan.
Den som ännu har öron, han höre!
Skriv ord på papper, väggar och plakat.
Bär orden genom staden,
högt över huvudet så alla kan se.
Dela ut flygblad om frihet, motstånd,
människovärde, fred, solidaritet!
Låt orden flyga som svalor till fjärran land
vägledda av stjärnorna
som fåglar med gröna blad i näbben
till våra systrar och bröder i världens fängelser;
de som inte kunde tiga.
Tala, du som ännu har läppar.
Ord kan bli solar
Ord kan bli floder
Ord kan öppna portar och bygga broar
Ord kan störta tyranner
om tillräckligt många av oss beväpnar sig med ord.
Tala! Tala!
Det är vår skyldighet
mot dem som talade medan de ännu hade läppar
/ Helga Henschen
I RÖRELSE
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
/ Karin Boye
Dikter som för evigt får symbolisera delar av hennes karaktär och äventyrsådra i att aldrig ge upp utan strid, kämpa för det du tror på och aldrig sluta författa livskapitel som ligger innanför och utanför din bekvämlighetszon.
TALA
Den här dikten har väl i sin enklaste form en viss politisk aura över sig och är nog mest känd från både Olof Palmes och Anna Lindhs begravningar.
Men – jag tycker att det finns formuleringar i den här dikten, ordagrant och mellan raderna, som passar in på de egenskaper och den karaktär som jag tycker att mamma hade.
Mamma sa nämligen alltid sitt hjärtas mening och talade från själen. Som hon själv nämner i Vita Arkivet så hade hon inte så många hemligheter, för hon berättade vad hon tyckte och tänkte. Hon lät folk veta hur hon ville ha det, så ingen behövde gissa sig fram. Hon hade också en drivkraft, ett mod och en vilja som jag till dags dato aldrig skådat i någon annan människa i min närhet. Från henne hämtar jag nu inspiration och bränsle till min egen eld att fortsätta kämpa och aldrig ge upp, oavsett hinder på min livsväg. Mamma hade en otrolig ömhet och medkänsla som tydligt visade att alla människor har lika värde, och därtill ett civilkurage som i min mening var mycket beundransvärt.
Den sista delen blir den biten där vi fortsätter att föra hennes talan, där vi driver allt det hon stod för vidare, att vi berättar om henne till våra barn och lär ut det vi en gång fick lära oss. Att vi fortsätter prata om henne och ger henne nytt liv var dag genom alla dom vackra minnena som finns kvar.
I RÖRELSE
Den här dikten har fått en alldeles extra innebörd för mig av den anledningen att jag skickade den till mamma när hon fortfarande låg på sjukhuset i Skövde. Jag och Peter satt hemma i tv-soffan och kollade på en film som heter Klassfesten, som jag har sett några gånger förr. Men just den här gången, när jag återigen hörde dikten I rörelse av Karin Boye – så fick den en extra stark mening och betydelse.
Jag hade ett enda mål med min handling, när jag skickade dikten – och det var att motivera mamma till att fortsätta att kämpa och aldrig ge upp. För hur mörkt det än såg ut just då så fanns det ett ljus längre fram i tunneln och vi skulle ta oss dit med gemensam kraft. Drivkraften att kämpa för egen maskin har mamma alltid haft inom sig och hon gjorde det så bra även den här gången, men ibland är vi alla svaga och då behöver vi stöttning och hjälp.
Så många nya äventyr väntade. Så många oskrivna kapitel återstod Och jag ville med några få ord ta hennes hand och vägleda och motivera på det enklaste och mest blygsamma sätt jag kunde – bort från rädsla, smärta och sorg.
PSALM 199
DEN BLOMSTERTID NU KOMMER
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!